Orca

Jag känner jag bara måste få det sagt redan nu i början. Med alla hyllningar som denna filmen har fått är jag ledsen att bryta den koden. Men detta var inte en bra film enligt mig och jag kommer förklara varför och hur jag som 25-årig som bor i Sverige inte kan relatera till någonting av det som händer i filmen.

"Orca" är regisserad av Josephine Bornebusch. Hon skrev filmens manus på tre veckor tillsammans med Gunnar Järvstad. Hela idén med filmen är att den utspelar sig under pandemin och vi får ta del av vardagen under en dag hos diverse karaktärer som alla har någon sorts koppling till varandra. Aldrig ser vi några karaktärer i bild med någon annan och 50% av filmen är ifrån mobiltelefoner eller laptops.
Idén att göra en film på detta sättet är inte jätte unikt. Skräckgenren har etablerat detta ganska länge och där finns flertals filmer att hämta ifrån där allting är filmat ifrån antingen mobil eller en laptop. Jag själv gjorde en liknande film på högskolan. Jag trodde dock att filmen enbart skulle bestå av material från mobilen och laptops. Men det är riktig kamera också som används i alla fall 50% av tiden.

Jag kan ge filmen att idén är bra. Även ifall den inte är jätteunik på det sättet. Där är flera filmer om corona som gjort samma sak världen över. Men där filmen fallerar är dess trovärdighet för mig. Sverige var ett av de få länder som aldrig stängde ner under pandemin som pågår fortfarande. Vilket gör att när alla karaktärerna sitter inomhus och gråter och är deprimerade har jag svårt att tro det. För sanningen är den att Stockholm såg aldrig ut som en spökstad en endaste gång under pandemin. Jag vet själv då jag var ute och traska på gatorna och det var som att det inte ens rådde en pandemi. Så när alla karaktärerna i filmen börjar gråta och tror det är jordens undergång har jag svårt att både tro och känna igen mig i det. Just för att Sverige aldrig stängde ner och folk kunde gå ut och röra sig bland folk. Visst med hänsyn och avstånds regler, men vi var aldrig fasta inomhus. Jag skriver som att allting är över kommer jag på nu, vilket det inte är då detta gäller fortfarande.

Utöver det har jag också svårt att tycka synd om rika svenska familjer som har det hur bra som helst egentligen. När alla dessa karaktärernas bekymmer dyker upp är det inget jag heller kan relatera till eller känna igen mig i. Faktum är så hade jag gjort nästan vad som för att vara i någon av dessa karaktärernas skor för rent ekonomiskt och familjemässigt har dem det inte så svårt som filmen målar upp det som.

Även scenerna mellan Johan Rheborg och hans dotter spelad av Rebecka Josephson känns orealistiska. Jag förstår att alla skådespelarna har spelat in sina scener var för sig och aldrig integrerar med någon annan. Men i filmen så befinner sig Rebecka Josephson och Johan Rheborg i samma lägenhet, hon på sitt rum han i köket. Men på grund av hur filmen är, så kan han aldrig gå in i rummet där hon sitter. Trots att han ryter och säger åt henne att komma ut därifrån. Uppenbart så är det logiska att pappan bara går in i rummet, stänger ner datorn och säger till henne på skarpen. Något vilken förälder som helst hade gjort. Men på grund av allt detta med distansen och att de är på två olika platser så går ju uppenbart inte detta. Men det blir ju helt fel i karaktärernas motiv eller åtminstone för mig som tittare. För hela tiden ställer jag bara frågan "varför går han inte bara in i rummet". Innan någon undrar att hon är en tonårstjej och det är så man beter sig. Jag vet, jag bete mig likadant. Men mina föräldrar gick ändå in i rummet och sa till + stängde ner datorn.

"Orca" för mig är en film jag har svårt att kunna relatera till och verkligen förstå mig på problemen karaktärerna bemöter i den. Just för hur Sverige hanterar hela denna pandemin så ser jag inte logiken i hur karaktärerna beter sig som att de bodde i USA och inte får gå utanför dörren. Mest ologiska är 20åringarna i filmen som ej kan se varandra, men i realiteten kan dem det för det är exakt det alla andra 20åringar har gjort hela denna pandemin. Idén är intressant, men inget nytt och jag kan inte se mig själv se om filmen. Det var helt enkelt inte en film för mig och jag kan inte för allt i livet hos mig förstå mig på motiven bakom någonting i den.