Synopsis
En utforskning av 80-talets skräckfilmer genom skådespelarnas, regissörernas, producenternas och SFX-hantverkarnas perspektiv och deras inverkan på samtida film.Jag tänkte ett tag på vad som vore passande att avsluta denna skräckmånaden med. Så kom jag på att jag var med och gav en liten slant till dokumentären "In Search of Darkness" som handlar om 80-talets skräckfilmer. Eftersom jag är det 80-tals freak som jag är samt anser att 80-talets skräckfilmer är en av guldåren känns det perfekt att avsluta med en dokumentär som hyllar alla dessa filmerna.
Dokumentären är 4tim och 24min lång, vilket är en saftig speltid. Men med tanke på att den ska gå igenom hela 80-talet, samt har lite sidospår och pratar om andra saker sidan av som också definierade 80-talets skräckfilmer. Så är det bara logiskt med den speltiden. Men tyvärr är det också nackdelen. För en vanlig tittare är det jättelänge och man kan inte riktigt spendera så mycket mer tid åt en film under en dag innan det går in på seriefronten.
Men problemet är att filmen bara djupdyker vid ytan, vilket gör att filmen hade behövt vara längre. Jag vet om att där finns en längre version och jag hade hellre sett den och haft det uppdelat som en miniserie än det vi fick nu. För nu blev jag smått besviken. Det är inte en dålig dokumentär vi någon benämning. Men det djupdyker inte jättemycket i sin info och filmerna den tar upp är de filmerna man förväntar sig att den kommer ta upp. När ska "House" (Titta vi spökar) filmserien få den uppmärksamhet de förtjänar.
Men är man ett 80-tals freak som mig, så kommer man få mycket nöje av den. Jag gillar personerna de intervjuar, fast jag saknade vissa (men de verkar dyka upp i uppföljaren). För den utomstående som vill veta mer om 80-tals skräckfilmer så är detta en bra början. För man får även bra tips på de filmerna de går igenom. Så dokumentären kan även funka lite som en guide genom vad man kan bocka av på sin lista.
Är jag besviken? Smått, men samtidigt kanske uppföljaren ger mer kött på benen och de två funkar utmärkt som en miniserie tillsammans. Jag är glad att jag innehaver den i alla fall och jag är glad att jag stötta projektet på ett litet hörn. Men framförallt är jag glad att jag såg den, för jag blev verken uttråkad eller arg medan jag såg den. Om inget annat blev jag nostalgisk och fick barndomsminnen ifrån den och det ser jag som en positiv sak.