#Alive

Sydkorea verkar ha något för zombies. Uppföljaren till "Train to Busan" kom ut tidigare i år och nu på Netflix har vi "#Alive". Stora skillnaden verkar dock att Sydkoreas zombies är betydligt snabbare och smartare än den långsamma tröga amerikanska zombien. Undrar om där är en metafor för något...

På senare år har zombiegenren mer eller mindre dött ut (no pun intended) efter att ha varit hett på tapeten ett tag i början av 2000-talet. Men då och då dyker en zombiefilm upp och kvalitén brukar variera. Denna filmen däremot gillade jag en hel del faktiskt. Den är betydligt bättre än vad uppföljaren till "Train to Busan" var men dock inte i närheten av första "Train to Busan". Majoriteten av filmen utspelar sig inne i huvudpersonens lägenhet. Också en dag får han syn på en till överlevande på andra sidan gården.

Det jag gillar här är deras sätt att kommunicera på. Det börjar smått med gester och handsignaler. Till att de pratar via walkie-talkies. Det var ett intressant koncept i att du är omringad av zombies och försöker kommunicera på bästa möjliga sätt. Det är en intressant set-up som jag tycker filmen hanterar väldigt väl.

Huvudpersonen spelad av Ah-In Yoo gör ett övertygande och bra jobb också. Han imponerande senast i filmen "Burning" som blev hyllad av både kritiker och tittare. Hans karaktär är en jag kan relatera med. Sitter inne om dagarna och hur han agerar till allting är nog så jag också hade reagerat till en zombieapokalyps.

Filmen är inte fantastisk vid någon benämning. Men den är väldigt underhållande och jag gillade premissen filmen la fram, vars utförande hanterades väldigt bra. Tredje akten är dock inte alls lika spännande eller intressant som den första 70 minuterna. Men om man fortfarande har sug efter zombiefilmer och vill ha något nytt, kan jag varmt rekommendera denna.