Synopsis
På Greve Draculas skumpiga färd efter färskt blod beger han sig till England där han köpt ett kusligt kråkslott. Men det är långt ifrån lika kusligt som hans syn på relationer, som ska bestå ända till evighetens slut. Och i den brittiska societeten ska han sätta tänderna i den rätta ungmön! Men hur belevad och rik greven än må vara så biter inte hans charm på de fagra damerna. Har man 400 år gammal hy, fladdermuskropp och ständigt jagas med vassa pålar så är inte brudarna direkt på bettet.Mel Brooks är enligt många kungen av parodifilmer. Med filmer som "Spaceballs", "The Producers", "Young Frankenstein" och "Blazing Saddles" har han hamnat rätt så högt på stolen vad gäller komedi. På senare år ansåg dock många han inte höll samma mått som tidigare i karriären och det faktumet kom med filmen "Dracula: Dead and Loving It". Som också är när jag skriver denna recension hans sista film han regisserade och troligtvis inte kommer regissera fler filmer. Vilket är synd för "Dracula: Dead and Loving It" är inte så dålig som många säger. I alla fall enligt mig.
Visst den håller kanske inte samma nivå som de filmerna jag nämnde precis. Men jag fick mig ett gott skratt under filmens gång och var aldrig uttråkad. Den absolut bästa i hela filmen är utan tvekan dock Peter MacNicol som Renfield. Faktum är så går han så mycket all in att han nästan sätter Dwight Frye till skam (mannen som spelade Renfield i 1931-versionen). Alla scener han är med i stjäl han vartenda ruta av och jag kunde inte sluta skratta varje gång han var framför kameran.
Men återigen så är det dialogerna och hur alla karaktärer agerar i filmen. Mel Brooks vet exakt att även ifall det är en parodifilm så beter sig alla runtomkring som om det vore seriöst eller helt normalt. De blinkar aldrig åt kameran över hur löjligt alla beter sig, vilket alla parodifilmer har gjort sedan "Scary Movie".
Set designen och miljöerna är också väldigt imponerande. Här märks det att Mel Brooks är ett stort fan av alla tidigare Dracula-adaptioner och hedrar även de samtidigt. Scenen där Renfield möter Dracula för första gången i slottet är en identisk kopia av samma set som de hade i 1931-versioen. Eller bakgrundsfärgerna som påminner om 1992-versioen. Eller alla blodeffekter som uppenbart är en homage till alla Hammer producerade "Dracula" filmer med Christopher Lee.
Filmen kanske känns lite smått fattig ibland med sin klippning. Den kommer av sig lite som en TV-film i vissa avseende. Jag tycker heller inte att Leslie Nielsen är den roligaste av skådespelarna och tycker han varit roligare i andra filmer. Men han är inte dålig, för där är ett par roliga scener med just honom. Det är den typen av humor som man ibland skrattar åt för hur dumt allting är egentligen. Men den förtjänar inte den hårda kritik den har fått i det stora hela. För det är roligt och det är underhållande. Men inte minst så bjuder den även på en atmosfärisk stämning som andra "Dracula" filmer också har. Den är dock inte i närheten av vad "Young Frankenstein" var.
