Synopsis
Pojken, vars föräldrar är jagade av nazisterna, har blivit placerad i fosterhem hos en ålderlig kvinna. Inom kort dör den gamla kvinnan och Pojken är nu ensam, på vandringsfärd genom landsbygden, från byar till lantgårdar. I sin kamp för överlevnad får Pojken utstå oerhörd brutalitet från de obildade och vidskepliga bönderna och bli vittne till de fruktansvärda våldshandlingar utförda av de hänsynslösa soldaterna, från både de ryska och tyska trupperna. När kriget till slut är till ända har Pojken förändrats, för alltid."Chockartad bara för chockerande skull"
"The Painted Bird" är baserad på en bok med samma namn skriven av Jerzy Kosinski. Boken är något av ett kontroversiellt ämne, då den sägs vara en biografi på författarens egna liv under andra världskriget. Boken kom ut någon gång på 60-talet (1965 vill jag ha det till). Men det var först senare som sanningen kom fram, att det mesta bara var hittepå. Att de historier och berättelser som Jerzy Kosinski hade berättat om var falska, när sanningen var att han och hans familj var säkra under hela krigstiden. Detta har gjort att bland annat boken blivit bannad i Polen. Samtidigt som filmen i sig har tagits emot med blandade känslor.
Filmen lider av ett seriöst problem. Och det problemet består av att filmen går från scen till scen och torterar denna lilla pojke, från början till slut. Där är inte en enda paus för pojken under filmens gång (förutom slutet då såklart), där han kan få lugn och ro. Det blir nästan sadistiskt på något sätt. Jag förstår filmens syfte är att visa grymheten, eländet och skräcken. Men när det är allt ens film består av har jag svårt att kunna acceptera det mer än vad det egentligen är. På sätt och vis påminde den lite om filmer som "A Serbian Film" eller "The Human Centipede II". Nu är filmen bättre än de två, men att man ska chockera bara för chockerande skull.
Visst, somliga av dessa scener kommer stanna kvar i huvudet på mig en tid framöver. Men det räcker inte enbart för att filmen ska per automatik vara bra i mina ögon. Jag kan till exempel inte minnas några som helst karaktärsdrag som är minnesvärda med denna pojken vi följer. Han visar väldigt lite känslor, talar typ ingenting och är allmänt tråkig. Speciellt för filmens speltid blir det långvarigt. Man kan ha en karaktär som visar lite känslor och inte talar någonting och ändå få mycket utav den karaktären. Men då krävs också en stark drivkraft, backstory eller dylikt. Hade det nu varit baserat på en sann historia så hade det kanske blivit mer gripande. Men nu är sanningen ute och det är bara hittepå, så där försvinner en del av motivet till att bry sig mer.
Kända ansikten dyker upp under filmens gång. Udo Kier, Stellan Skarsgård, Harvey Keitel och Barry Pepper. Visst lyfter de lite, men de får inte mycket att göra. De är bara en del av de förbipasserande som pojken stöter på under filmens gång. Jag tror denna filmen kommer gå hem hos de som kan uppskatta en mer långsam, artistisk film men som ändå visar grymhet. Där finns en publik för denna, jag är bara inte en av dem.
