Irresistible

"Irresistible" är Jon Stewart's andra långfilm efter hans debut som regissör med "Rosewater" från 2014. Den här gången tar han en mer komisk inriktning och tittar på den icke hållbara politiska sidan från både demokraternas sida samt republikanerna. Det hade kunnat vara roligt och extra klyftigt, men tyvärr påminner filmen om vilken annan politisk "satir" som kommit de senaste åren.

Med en person som Jon Stewart bakom ratten förvänta jag mig ändå att detta kunde ta en extra unik vändning. Eller hade något intressant att säga. Men majoriteten utav speltiden spelas så som man förväntar sig och inget riktigt nytt under solen hittar man. Steve Carell känns standard i huvudrollen och han har gjort betydligt bättre ifrån sig i andra filmer. Den enda som verkar köra på lite utöver sina normala roller är Rose Byrne, men knappt hon fick mig att skratta ändå.

Filmen börjar med att dessa två karaktärer (Steve Carell och Rose Byrne) pratar till media och säger att de ljuger och att vi alla är medvetna om att de ljuger. Det är en bra start för något som inte riktigt kommer att återkomma fören i slutet av filmen. Vilket är det absolut bästa med filmen, dess "punch-line" till allting och vad hela filmen har gått ut på. Det känns som att det nästan gör upp allting för allting annat och jag önska filmen var lika smart som dess allra början och allra slut, men tyvärr blir det inte så.

Jag kommer att ha svårt att minnas denna filmen, då den inte är så pass dålig att den är urusel. Den är inte ens dålig, men den är heller inte riktigt bra, den är mittemellan. En bortglömd mittemellan film som känns 10 år försenad. Bortsett just från dess slut som är det mest minnesvärda och smarta med hela filmen. Den är delvis baserad på en händelse som inträffade i 2017, men annars är den fiktiv. Jag kan inte direkt rekommendera filmen, kanske bara för de mest ingrodda Jon Stewart fans kan det vara värt en titt. Men jag förvänta mig något smartare och roligare från honom.