Synopsis
När de ambitiösa musikerna Lars (Will Ferrell) och Sigrit (Rachel McAdams) får sitt livs chans i form av att representera sitt land i världens största musiktävling har de äntligen möjlighet att bevisa att alla drömmar är värda att kämpa för."Välbekant story men full med kärlek"
2020 blev året då Eurovision Song Contest tävlingen ställdes in på grund av Covid-19. Men istället fick vi en Netflix-producerad Hollywood film om tävlingen med Will Ferrell och Rachel McAdams i huvudrollerna. De spelar en isländsk duo som får chansen att representera deras egna hemland Island i Eurovision Song Contest.
Om man kollar på filmen från ett kritiskt perspektiv, kommer man snabbt förstå att detta är som vilken klassisk "underdog" story som helst. Där är inte mycket nytt när det kommer till utförandet utav handlingen och den följer mallen på vad som ska inträffa nästan till punkt och prickar, det är mer eller mindre en mix av alla sportfilmer och romcom filmer någonsin gjorda. Men det betyder inte att filmen behöver vara dålig för det.
Jag erkänner att jag har en svag punkt när det kommer till själva Eurovision tävlingen i allmänhet. Inte för att jag tycker låtarna är bra som är med och tävlar, i de flesta fallen är jag den typiska gubben som surar över att ingenting är bra. Men det är ändå en tävling fylld med saker som man knappt tror sina ögon och allting vävs samman av gigantisk kärlek, så det blir svårt att hata på tävlingen. Det har liksom blivit en mysfaktor som man vill ha en gång om året. Detta tycker jag ändå kommer fram ganska så bra i filmen också.
Kemin mellan Will Ferrell och Rachel McAdams är ganska bra, samt Dan Stevens som rysk popartist gick hem. Även Mikael Persbrandt dyker upp på ett hörn. Men det är själva tävlingen och hur filmen förmedlar hela Eurovision tävlingen där jag tycker den skiner som bäst. Den lyckas få fram alla artisterna, låtarna och de olika urval av genre som alltid dyker upp (det enda jag saknade var någon östeuropeisk ballad eller folkmusik). Och vid slutet så tycker jag att trots alla klichéer filmen använder sig utav, når den samma slutresultat som tävlingen i sig. Ett enda stort kärleksbrev till tävlingen och till alla de som älskar den.
Filmen gick hem hos mig och jag hade aldrig tråkigt en enda sekund. Visst är strukturen av storyn kliché och den följer den typiska mallen till punkt och prickar. Men det gjorde inte så mycket för mig här, det jag kunde störa mig mer på är att den blandar in en viss sak som de nämner på skoj, men som sedan visar sig vara sann och kände att filmen blev för överdriven även för sitt eget bästa vid den stunden. Jag tror att de som älskar Eurovision kommer gilla denna och inte bry sig så mycket om den stora handlingen i helhet, medan de som inte bryr sig ett skvatt kommer se bristerna ännu tydligare. Oavsett tror jag detta kommer bli en succé när filmen släpps på fredag och många familjer bänkar sig för att ta igen den Eurovision vi gick miste om i år.
