Synopsis
Uje Brandelius självbiografiska berättelse vävs ihop med popmusik om livet och vardagen. Det är när livet tar vändningar du inte kunde fantisera om som frågan ställs på sin spets: vad är det som är värt nåt? Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i en film som utspelar sig under ett par sommarveckor i Stockholmsförorten Bredäng."Stark regidebut av Henrik Schyffert"
Detta året börjar bra för svenska filmer. Kanske inte för att de tjänar in de pengar de behöver, utan snarare berättelserna de berättar har lyckats fånga mig på ett speciellt sätt. Jag är annars väldigt kritisk mot svenskfilm överlag, men på en månad har jag ändå lyckats se tre svenska filmer som kan passa in i facket "typisk svenskfilm". De tre filmerna har dock lyckats göra sin egna sak och varit bättre på andra håll vilket har gjort att de har vunnit över mig.
"Spring Uje spring" berättar en ganska så tragisk historia, men som ändå kan vara relaterbar för väldigt många. Vi ser hur livet rullar på i en vanlig svensk familj. Det är lämna barnen på dagis, jobba, äta middag, hjälpa med läxorna, planera resten av veckan men det kommer ändå gå på repris. Enda skillnaden är att Uje får Parkinsons sjukdom mitt i allting och det vänder vardagen upp och ner. Men man gör det inte på ett tragiskt sätt, eller ett hysteriskt komiskt sätt. Det görs på ett helt normalt realistiskt sätt. Hur en person hanterar denna sjukdom och försöker leva med det men ändå inte finna sanningen i att det är sant.
Som många säkert redan vet är den baserad på en sann historia på den riktiga Uje Brandelius som spelar i bandet Doktor Kosmos (jag var inte bekant med bandet innan filmen kom ut ska tilläggas). Så Uje spelar sig själv i filmen och så gör även hans familj. När man läser det kan man befara att skådespelet inte håller måttet, men istället blir det mer äkta. Allting känns mer intimt och man får komma in i deras verklighet och vardag. Ingenting känns fejk och allting skådespelas väldigt äkta och bra. Tack gode gud också för att inga kändisar dyker upp bara för att man ska ha en känt ansikte i filmen som många svenska filmer brukar göra. Tror dock att Henrik Schyffert gör en liten Alfred Hitchcock cameo på tunnelbanan i filmen.
Där finns även ett par coola scener där man använder sig utav musiken i filmen, till att göra det smått musikaliskt. Den fräckaste och favoritscenen är när alla sitter vid middagsbordet och Uje samma dag fått sin diagnos. Så börjar han sjunga och lamporna och ljuset används helt rätt till att förmedla Ujes känslor och ge scenen mer energi. Vilket jag gillar, för man väljer då att ändå berätta denna historia på ett litet annorlunda sätt.
Den enda riktiga stora kritiken jag kan ge filmen är att man slinker in en bra bit av politik och politiska kommentarer. Något jag inte har något större problem med om det tillför till filmen som helhet. Tyvärr kände jag att de inte gjorde det här och var där mer för att man ville få in lite politik och samhällskommentarer med tanke på hur politiken är i Sverige just nu. Men det gav mig ingenting och det förde inte historien vidare och var inte den centrala biten av berättelsen alls. Så de kändes bara som de var där för att man kunde.
"Spring Uje spring" är en bra film som verkligen lyckas berätta det den ska berätta. På pappret kanske det känns som vilken svenskfilm som helst och det hade det kunnat bli också. Men genom att låta Uje Brandelius spela sig själv och även hans familj blir filmen mer intimare och äkta. Hade inte skådespelet hållit hade mycket fallerat, men det gör det inte för det är välspelat. Jag själv hade skippat alla de politiska kommenterar, eller snarare kanske behållit en eller två. Men nu blir det lite för mycket som inte tillför till filmen egentligen enligt min åsikt. Överlag är jag dock väldigt glad över att ha sett denna filmen och cred till alla de som jobbat med den, där jag själv känner några som varit med.
