Harriet

När man läser om den riktiga Harriet Tubman's liv blir man verkligen fascinerad. En kvinna som flydde från att vara en slav, hjälpte hundratals andra slavar att komma på fri fot, ledde räder (razzia), höll tal, var sjuksköterska, kämpade för kvinnors rösträtt och samlade in pengar för diverse välgörenhet. Allting för att bekämpa slaveri och rasism. Helt klart en kvinna man ser upp till och en som förtjänar en fantastisk film. Tyvärr blir det inte så och filmen "Harriet" missar många punkter av det som gjorde denna kvinna fantastisk.

Största problemet man stöter på är att filmen väljer helt fel saker att fokusera på. Allt det jag precis nämnde väljer man att berätta i den klassiska textformen i slutet av filmen. Allt det man hade velat se. Istället blir det fokus på när hon flyr, tar namnet Harriet som en fri person och återvänder till södern för att befria sina vänner och familjer. Samtidigt som hennes före detta ägare jagar henne hack i häl och vill hitta henne till varje pris.
Det blir klyschigt väldigt fort och vad jag har läst så ska mycket utav det som är i filmen bara vara påhittat. Varför man väljer att gå den vägen, när man har all denna fantastiska fakta framför sig som hon gjorde i verkligheten förstår jag inte riktigt. Det blir aldrig fängslande trots ämnet och där har varit betydligt bättre filmer detta decennium (2010-2019) om slaveri som är fängslande.

Jag tyckte heller inte att Cynthia Erivo var så bra i rollen som Harriet heller. Inte tillräckligt för att vara värd en nominering, då hade jag bytt ut henne vilken dag som helst mot antingen Awkwafina i "The Farewell" eller Lupita Nyong'o i "Us". När man kollar på filmen är allting också strukturerat och klippt som om det vore en TV-film, jag fick seriösa Hallmark vibbar ifrån den. Det enda som känns filmiskt är fotot som är det bästa med hela filmen.

I sin helhet är "Harriet" en besvikelse när man läser vad den riktiga Harriet Tubman gjorde. Allt det som är av intresse om henne väjer filmen att inte porträtta utan istället gör en lättsam, klyschig berättelse av det och fokuserar på de icke intressanta och händelselösa sakerna. Det bästa filmen är fotot och låten "Stand Up" som Cynthia Erivo sjunger. Väldigt tråkigt när resultatet blir så här på en sådan fantastisk person.