
Synopsis
Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna, 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa, prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som inte kände vare sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde."En film som verkligen värmer"
"Min pappa Marianne" kan mycket väl vara en av de större överraskningarna för min del från 2020 hitills. Jag vet det inte säger så mycket då året bara börjat, men jag fann mig själv skratta längs vägen. Jag tyckte också de dramatiska stunderna som annars kan bli för mycket överspel i en svenskfilm var hanterat väl och allting bara kändes naturligt. Med all rätt har denna filmen alla de ingredienser som jag avskyr med svenskfilm, men här hanteras det bra. Det är inget mästerverk vid någon som helst benämning, men det är välspelat, regin är stabil rakt igenom och manuset är helt klart filmens styrka.
I vanliga fall när denna typen av film kommer ut där en man identifierar sig som en kvinna. Så ska filmen alltid vara så överdriven och överspelad till max för att få fram sin poäng att personen i fråga också är en vanlig människa. Jag tänker främst på "The Danish Girl" som jag än idag har mycket svårt för och har så mycket problem med. Men här gör man inte så, Marianne existerar redan när filmen börjar och har varit så väldigt länge. Det är dilemmat i hur barnen väljer att hantera denna nyheten och hur man bearbetar en sådan sak tillsammans. Vilket är så mycket mer intressantare än att man ska försöka göra huvudpersonen till ett offerlamm och där alla runtomkring anser att personen är äcklig och ett avskum.
Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt har väldigt bra kemi tillsammans och jag köper att detta är en far och dotter. Även här är skådespelet väldigt neutralt och överspelas inte, vilket är en väg man lätt hade kunnat gå. Även i scener där de konfronterar varandra och släpper ut alla sina känslor är det inte denna överdrivna skrikscen.
Om där är en sak jag kan tycka filmen verkligen trycker in i ansiktet på en är det mycket PK-kommentarer som en del karaktärer säger till varandra som inte känns naturliga. Här känns det mer som att man har valt att trycka in det bara för att filmen ska vara mer i tiden och det är även en sak jag märkt dykt upp i Hollywoodfilmer. Om det inte kommer naturligt och bara känns malplacerat bara för sakens skull hör det inte hemma i filmen alls. Speciellt när det inte är huvudsyftet med filmen överhuvudtaget. Så där hade jag kunnat se somliga av dessa dialogerna/kommentarerna skippas helt och hållet för de tillför ingenting.
Men överlag är jag positivt överraskad över att jag gillade denna filmen. Det är väldigt välspelat, speciellt från både Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt, där jag köper deras kemi och att detta är en fader och dotter framför kameran. Man överspelar aldrig och när konflikten väl dras upp känns allting mer neutralt från båda parterna och hur de reagerar gentemot varandra, vilket blir en av filmens starka sidor. Ibland kan det kännas malplacerat med vissa PK-kommentarer som är där bara för sakens skull. Men det är sällan jag både skrattar och blir smått berörd av en svenskfilm, så detta är en film jag varmt kan rekommendera.
"Min pappa Marianne" har biopremiär 21 februari
