1917

Sam Mendes är en av de få regissörer som idag gillar att variera sig själv inom vilken genre han jobbar inom. Han har gjort allt från romantiska drama, till gangster noir-filmer, till spion/actionfilmer och krigsfilmer. Oftast brukar han också leverera bra kvalité på sina filmer, även ifall det ibland inte riktigt når hela vägen. Men med "1917" märker man att detta är hans mest personliga verk hitills i sin karriär och kan mycket väl ha gjort sin bästa film tack vare det.

Det första man slår sig av med filmen är det tekniska och filmfotot. Det är ingen större nyhet att det är Roger Deakins som är filmfotografen här och utan tvekan kommer han vara nominerad om inte vinna till och med en Oscar för sitt jobb här. Detta är helt klart den bästa plåtade filmen från 2019. Allting är gjort att vara som en enda lång tagning, för att känna av realtiden ännu mer. Men också att placera oss i dessa karaktärernas fötter. Framförallt att ge en större panikkänsla under filmens gång där man aldrig känner sig säker, precis så som det var i första världskriget. En del tycker det här med långa tagningar i filmer är pretentiöst, jag är en av de som verkligen älskar det och kan inte få nog av det vare sig det behövs eller inte. Men här finns där en anledning till varför.

Men även utöver fotot så är det med alla statister och förberedelserna innan man tar en sådan scen som man imponeras över. Att mycket ligger i övningar som man gör under flera månaders tid för att det ska se så perfekt ut. Ena sekunden andas man lugnt medan huvudpersonerna går, för att 10 sekunder senare ha hjärtat i strupen och tusen män synts till. Det är imponerande helt enkelt och det går inte att ta det ifrån filmen. En annan stor attribution är musiken av Thomas Newman. Som fungerar lite som en scenövergång. Eftersom de nu aldrig klipper så fungerar musiken lite som att nästa scen/stycke i berättelsen tar vid. Den används precis rätt och när den behöver vara lugn och fin är den det och när den behöver vara hektiskt och panikslagen är den det.

Det filmen dock kan lida lite utav och detta var lite av samma problem jag hade med filmen "Dunkirk", i det att jag kan uppskatta filmen mer som ett spektakel än en karaktärsdriven film. För om det är någon negativ aspekt med filmen är det just våra huvudpersoner. Vi får reda på väldigt lite av dem och faktum är så lär vi knappt lära känna dem under filmens gång alls. Vissa har dock argumenterat att via filmens resa och målet så får vi ta del av deras gärningar och reaktioner och på det sättet lära känna dem. Visst, men jag vet fortfarande lika lite om dem när filmen slutar som när den började. Detta gör att vissa känslosamma scener inte berör mig lika mycket.

Men med det sagt är det fortfarande en film jag verkligen gillade väldigt mycket. Där är mycket att uppskatta under hela filmens gång, inte minst fotot, musiken och allt det tekniska både bakom och framför kameran. Alla skådespelarna är fantastiska, trots kända ansikten är det Dean-Charles Chapman och framförallt George MacKay's film detta där de är i centrum. Man ser paniken och rädslan bara i deras ögon men deras beslutsamhet att föra dessa ordern vidare om de så ska dö på vägen. Detta hjälper också lite med deras karaktärer som annars är tunt skrivna och är filmens största nackdel. Men jag tror det främst syftet med filmen är att skapa en känsla och där är en anledning till varför Sam Mendes valde att göra allting i en lång tagning och det han ville förmedla lyckades han verkligen med. Jag ser mycket fram emot att se om denna första världskriget film.