The Nightingale

När "The Babadook" kom ut var det en av mina favorit skräckfilmer som kommit ut på senare år och jag vidhåller fortfarande det faktumet. Så genast blev Jennifer Kent (regissören) en person att hålla ögonen på. Vad jag älskar är att hon följer upp med något helt annat än vad man förväntar sig. Vanligtvis brukar det vara ännu en skräckfilm eller att man går direkt på de stora blockbuster filmerna. Men "The Nightingale" är något helt annat och vilken fantastisk film dessutom.

Den här gången är det ett kostymdrama, men inte vilket sådant som helst. Detta är fyllt med våld och är i en klassisk benämning en 70-tals "hämndfilm" lite i samma anda som "I Spit on Your Grave", fast fortfarande håller den en historiskt korrekthet inom sin berättelse. Flera månaders förproduktion gick till att se till att göra det så verkligt som möjligt och troget till hur det faktiskt gick till. Det är inte baserat på en sann historia, men kunde lika gärna varit det.

Denna råa äkthet är en stor anledning till varför filmen verkligen lyckas. Det vi får ta del av är en fru som är fylld med hämnd efter hennes familj blivit mördad. Filmen viker inte undan för verken våld eller blod heller, så för de som har svårt för sådant kan detta bli en lite svår tittning. Men jag tror också det är viktigt och till filmens fördel, för att verkligen visa att detta väl hände. Även detta är en bit av historien många av oss säkert inte är bekanta med och det känns som att på senare år har en del av dessa historier tagits upp. För vi ska lära oss av de förflutna och hur fel vi gjorde, men aldrig glömma.

Aisling Franciosi spelar huvudrollen Clare. Hon har inte gjort något riktigt stort innan, medverkat i en långfilm och resterande är några få avsnitt i serier och kortfilmer. Så detta är hennes stora break och hon är en född stjärna. Känslorna hon förmedlar känns genuint äkta, speciellt skriken hon gör ifrån sig och man känner av hennes vrede och smärta på en och samma gång. Vi är med henne hela resan för att sätta dit dessa avskum. Hennes sångröst är ljuvlig och blir en viktig del i filmens stora handling.
Baykali Ganambarr som aldrig medverkat i någonting tidigare gör en av de bästa debutinsatserna jag sett från en skådespelare. Även han är ett ansikte vi kommer få se mer utav i framtiden. Samt Sam Claflin som gör sin bästa skådespelarinsats hitills i sin karriär som ett riktigt rövhål.
Filmen är filmad i 1.37:1 aspect ratio (bildruta) vilket motsvarar en 35mm projektering. Dock var den filmad med digitalkamera, men det är verkligen ingenting man märker av när man ser den. Jag tror Jennifer Kent valde att filma i detta formatet för att få den extra känslan av detta var förr i tiden och kännas gammalt. Men också för att göra det mer intimare för tittaren varje gång det är en närbild på någons ansikte, där vi verkligen kan läsa av och känna karaktärernas känslor. Filmen har en av den vackraste bildrutan från detta året.

Det enda negativa jag har att ge filmen är en spoiler så jag kan inte gå in i detalj och säga vad det är. Men det involverar en karaktär och något den karaktären gör vidd ett visst tillfälle som jag kände inte var motiverat fullt ut.

"The Nightingale" är helt klart en av årets bästa och starkaste filmer. Både från ett skådespelarmässigt perspektiv och regiperspektiv. Detta är en rå, våldsam och blodig film men som behöver vara det för att visa den grymma verklighet det var för många under denna tiden. Samtidigt lindar Jennifer Kent snyggt in det i ett klassiskt "hämndpaket" som verkligen levererar. Filmfotot är också något av det bästa från i år. Responsen på filmen har varit mestadels positivt, men inte den stora snackisen som många andra filmer. Den kommer dela folk något med dess brutalitet och för de som förväntar sig en ny "Babadook" lär bli besvikna. Jag hoppas fler får upp ögonen för denna film, för de förtjänar den verkligen.