Synopsis
Uma (Emma Roberts) vaknar på den pastellfärgade fantasy-ön Paradise. En plats där unga kvinnor får lära sig hur man ska uppföra sig, ledda av Hertiginnan (Milla Jovovich). Ön låter invånarna läka emotionellt för de som behöver men bakom den skimrande ytan finns något som hotar öborna."Intressant koncept som försvinner i en klyschig sci-fi"
När "Paradise Hills" väl börjar hamnar man i någon slags intressemeter. Där finns någonting som drar en sakta men säkert mer in i filmen. En del kanske är tack vare alla de färgglada paletterna man lagt på filmen och det fotot som visas. Man vill veta vart filmen är på väg och vad som egentligen händer. Sedan kommer slutresultatet och man märker fort att detta inte alls är en unik idé. Detta är en film man sett hundratals gånger förr inom sci-fi genren och det är väldigt tråkigt. För där var intressanta saker med filmen fram tills slutet.
Ett stort problem är att filmen i vissa avseende inte förklarar någonting. Medan i slutet blir det uppenbart vad som försiggår och det blir väldigt "rulla med ögonen" moment på allting. Men där är bland annat en karaktär som heter Markus (Jeremy Irvine) som Emma Roberts karaktär är kär i. Men sen visar det sig att det är något med honom som gör att hon blir besviken på honom, men jag förstod aldrig vad. Han får inte mer än 5 minuter speltid framför kameran så hela deras relation är en sidogrej bara för att föra handlingen vidare.
Nu kan man också om man tänker efter noga medan man ser filmen, möjligtvis gissa ut "twisten" och vad allt går ut på. Vi vet redan från början att något märkligt händer på ön. Men jag trodde med tanke på att de var mer åt indiehållet att idén skulle vara mer unik och originell. Detta är regissören Alice Waddingtons första långfilm och hennes regi tycker jag ändå är relativt bra. Hon har lyckats skapa en visuell film som helt klart hjälper till i berättandet så hon har koll på sin sak. Det är bara vid manuset jag tycker allting fallerar.
Där är även vissa effekter mot slutet där man märker av budgeten. Där är bland annat en datagjord ros som växer ut och det ser riktigt illa ut. Man ser klart och tydligt det är insatt i after effects och man lagt på den i efterhand och försökt hålla den stabil också. Det är den typen av effekter jag har jobbat med under min gymnasietid.
Jag är otroligt kluven till hela filmen om jag ska vara ärlig. Där är bra saker och där är dåliga saker. Jag gillar konceptet till filmen och det visuella är väldigt vackert, färgerna poppar verkligen fram. Regin ifrån nybörjaren Alice Waddington är också bra hanterad, även en till nykomling jag gärna kommer vilja se mer utav. Men manuset brister med hur klyschigt allting blir mot slutet och istället för att ha en unik idé, blir det en idé man sett miljontals gånger förr inom sci-fi genren. Vilket gör att filmen som helhet brister när man tittar tillbaka på den. Budskapet är också ett man hört flera gånger om. Om ni stöter på filmen ge den en chans, tror detta kan bli en kultfilm i framtiden möjligtvis där en viss skara fans verkligen brinner för den.
"Paradise Hills" visas på Stockholms filmfestival & har ingen planerad biorelease i nuläget.
