Synopsis
Med "Om det oändliga" följer Roy Andersson upp sitt filmiska uttryck med en reflektion över mänskligheten i all dess skönhet och grymhet."Begriper mig inte på Roy Anderssons filmer"
Jag kan nog mycket väl kanske vara den enda i Sverige (halvt ironisk) som inte begriper mig på Roy Anderssons filmer. Jag förstår vad tematiken är och jag förstår att det handlar om att vara människa. Men allting går mig helt över huvudet, då detta är filmer som också klassas som komedifilmer och aldrig skrattar jag. Det är långdragna filmer med långdragna scener. Jag förstår varför folk kan gilla det, de sticker ut från det normala vi brukar se. Men jag har aldrig kommit in i det och förstått mig på vad som är så dramatiskt och humoristiskt.
Inför denna filmen tänkte jag se "Du Levande" och "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron", då jag redan hade sett "Sånger från andra våningen" sedan tidigare. Jag hann dock bara med "Du Levande". Båda två kändes som liknande filmer och nu med denna kommer jag har riktigt svårt att skilja filmerna åt. I vilken film var det den scenen var med i etc. Vad jag har förstått de som ska denna filmen ha fått sämre kritik än hans föregående. Just för att den inte känns lika komisk som hans andra och att denna är sorgligare. Tyvärr är det inget jag märkte av för som jag skrev så tycker jag alla påminner om varandra och tematiken känns densamma.
Enda skillnaden med denna är att de nu är en berättarröst i filmen (jag svär det är samma som i "Lucky One"), vilket de inte har varit i hans andra. Kanske det är också därför denna ej räknas med i serien av trilogierna.
En positiv sak jag vill ge dessa filmerna och så även denna. Är att det är väldigt imponerande hur alla sets är byggda. För som jag har förstått de så ska mycket vara byggt interiört i hans egna studio 24, med ett par som är gjorda utomhus. Det är imponerande i sådana fall och fotot är väldigt bra. I denna är där en mäktig scen med säkert tusentals statister där vi ser ett korståg.
"Om det oändliga" är ingen film för mig, precis som med alla andra Roy Anderssons filmer. Jag kan förstå varför folk gillar det och vad som tilltalas i berättandet. Jag har dock aldrig riktigt varit den personen som gillar denna typen av filmer, där de ges väldigt lite och allting ska vara så annorlunda som möjligt. Jag ger cred till annorlunda filmer, framförallt i denna tiden vi lever i. Men det går helt enkelt bara inte hem hos mig, verken denna eller någon av hans andra filmer.
"Om det oändliga" visas på Stockholms filmfestival & har biopremiär 15 november