Scream, Queen! My Nightmare on Elm Street

I dagens film blir det lite annorlunda och vi fokuserar på en dokumentär istället. En dokumentär som jag tror gynnar även icke skräckfanatiker i att få en inblick hur ett Hollywood system kan se ut under en tid då homosexuella inte var accepterade. Och för skräckfanatiker kanske man får en annan syn på filmen "A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge". "Scream, Queen! My Nightmare on Elm Street" är en dokumentär om alla de homosexuella undertonerna i filmen och hur det har påverkat huvudpersonen Mark Patton.

Vad som gör en fantastisk dokumentär är inte bara huvudämnet den tar upp, utan hur den utvecklas genom speltidens gång. Till en början får vi en inblick över den klassiska 80-tals skräckboomen och inte minst slasher genren som pekade på just 80-talet och tjänade mångmiljonär belopp. Men sedan kommer vi mer in i hur Mark Patton fick rollen i uppföljaren till en av de mest kända skräckfilmerna. Men även hur han själv var homosexuell och hur de reflektera i hans roll i filmen. Ingen märkte det då, men i efterhand ser man mycket tydligare. Men inte bara det, men det blir också djupgående hur Hollywood fungerade som ett system under denna perioden och hur fel allting är. Det som hände Mark Patton skulle aldrig ha hänt och helt plötsligt blir dokumentären om en slasher film en gripande film som berör.

Där är väldigt mycket att gå igenom med filmen men då kan jag skriva i flera timmar och bli världens längsta artikel och mindre av en recension. Men jag kan verkligen säga att där är väldigt mycket att få utav denna dokumentären, även ifall man redan är medveten om de homoerotiska undertonerna i filmen, är det just personporträttet på Mark Patton som berör och är försäljningen.

Jag såg dokumentären i samband med Monsters of Film festivalen, där Jack Sholder som är regissör till "A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge", medverkade i ett samtal efteråt. Där nämner han att det enda han inte gillade med dokumentären är att Mark Patton hänger upp sig mycket i att det är manusförfattaren David Chaskins fel att allting gick som det gick, då Mark Patton var den som fick ta all skit ifrån press och folk från filmen när den kom ut. Då det var han som skrivit allt det som är med i filmen. Men när han väl konfronterar David i dokumentären och pratar med honom är det som att allting löses upp på några få minuter. Men detta är ett problem som har präglat hela Marks karriär och liv, också resulterar det i en väldigt liten konfrontation och väldigt lite upplösningen mer än att David ber om förlåtelse och allting är frid och fröjd.
Jag är villig att hålla med Jack Sholder om den kommentaren och är det enda med dokumentären som jag känner mig lite fundersam till, trots att allting annat får en att tänka en extra gång. Var just den biten väldigt antiklimax inte bara för dokumentären, men även för Mark Patton själv. Det känns som det är något större som borde löses upp här. Den riktiga boven som sas under samtalet är Hollywood och agenterna som sa till Mark efter filmen att han kan leda en film, men kan inte spela straight i huvudroller och måste därför bli rollplacerad i framtida filmer.

Jag trodde inte att denna dokumentären skulle beröra mig så mycket som den gjorde. Men den är också ett tecken på hur fansen till skräckfilmer är en enda stor gemensam grupp och att för varje negativ sak folk ger skräckfilmer över hur dåliga de är. Så finns de alltid någon som filmen är gjord för. Det faktum att vi har en hel dokumentär om just Mark Patton och hans karriär före, under och efter "A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge" säger en hel del.

För övrigt var aldrig "A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge" den sämsta Elm Street filmen för mig och har alltid ansett den vara en av de bättre i serien.