Synopsis
Tolvårige Juha Lindström är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt stripiga hår och som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan. Juha gör allt i sin makt för att bli en del av gruppen, sviker till och med de enda som varit lojala med honom i alla lägen Jenny och Thomas, men bjuds bara in när de andra vill.Den vuxne Juha är en hyllad nationellt känd komiker. Hans föreställning En komikers uppväxt spelas för utsålda hus i Stockholm. Kväll efter kväll gör han sig redo för att bjuda publiken på de hemska och dråpliga historierna från hans egen uppväxt. En kväll blir han kontaktad av en av killarna från sin mellanstadieklass vilket får honom att återvända till Sävbyholm för att börja göra upp med sitt förflutna.
"Mycket igenkänning i denna komikerns uppväxt"
Jag trodde inte när detta året började att "En komikers uppväxt" var en av de filmerna som skulle väcka starka känslor inne i mig. Jag har inte sett miniserien ifrån 90-talet och heller inte läst boken. Vad jag har förstått så ska den inte vara självbiografisk i det att Jonas Gardell ska ha tagit mycket fantasi, men ändå haft inspiration från sin egna barndom. Jag vill inte gå in och bli allt för personlig för det håller jag för mig själv. Men jag kände igen mig mycket i Juha och har många igenkänningar från min egna barndom där jag ser mig själv i Juhas skor. Visst är scenarion annorlunda och vissa fall mer extrema i filmen, men där är mycket igenkänning här i grund och botten.
Faktum är så var där några scener jag fann vara plågsamma att sitta igenom. Det var nästan för igenkännbart och jag ville bara gå ut ur biografen eller gömma mig. Att jag skulle få den känslan igen så pass kort tid efter "Joker" trodde jag inte, inte minst från en svenskfilm.
Men jag ska också vara ärlig och säga där är saker som jag känner hade kunnat förbättras eller utvecklas mera för att detta verkligen skulle unna bli något väldigt speciellt.
Filmen kan ibland bli lite för extrem och uppenbar i sina "symboliska meningar". Jag kan tyvärr inte ta några exempel för det är spoilers. Men jag tycker att själva berättande ibland blev för symboliskt och artistiskt för sitt eget bästa och det kom mer av sig som pretentiöst. Jag hade också velat haft lite mer etablering och utveckling kring Juha och hans vänskap kring Jenny och Thomas. Jag är väl medveten om att han hänger med dem när de tuffa ungarna inte är omkring och sen dissar dem när de coola ungarna dyker upp. Men vi får ingen känsla av hur länge detta har pågått, om det är nyligen eller ett tag. Jag kände jag fick ingen riktigt bra etablering på just den biten. Vilket leder in på nästa del.
Detta hade gärna fått vara 10-20 minuter längre. Just nu klockar det in på 90 minuter, men vissa trådar löses aldrig upp. Bland annat så försöker Juha ta kontakt med Jenny i vuxenålder, men det rinner ut i sanden och får inget avslut och då har det redan fått sin egna uppbyggnad utan något resultat. Vilket jag känner att filmen lämnar lite saker och ting olöst när eftertexterna väl börjar rulla. Vilket är en typisk svensk sak i svenska filmer, vi har ett problem med våra avslut och de är nästan icke existerande. Tyvärr hamnar denna lite i samma fack.
Till slut vill jag ge cred till Johan Rheborg. En person jag alltid tyckt om och skådespelarmässigt sköter han sig väldigt bra här. Han har dock nog bara 30-40% speltid, medan 60-70% är när han är ung, vilket jag nästan kunde ana innan jag såg den. Han är en försäljningspunkt på grund av känt namn, men han gör också ett väldigt bra jobb. Filmen är regisserad av Rojda Sekersöz som gjorde "Dröm Vidare", en film jag tyckte var helt okej när jag såg den på Göteborgs Filmfestival när den hade premiär där. Kul att se hon får vidare jobb då hon har lite av en distinkt registil som kanske sticker ut lite ifrån den vanliga svenska regin.
"En komikers uppväxt" var i vart fall för min del lite av en fin överraskning. Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt på den i sina bästa stunder och jag kommer verkligen ta vara på många scener som för mig är värdigt igenkännbara, vissa rent ut sagt plågsamma. Men jag tror det kommer vara så för många och det är där den kommer få sin bästa och största kritik. Som helhet svajar det dock med små berättarstil val jag tycker var för överdrivna och symboliska för sitt eget bästa och jag hade gärna sett bättre utveckling och etablering kring karaktärerna och handlingen. Jag blev i vart fall sugen att titta på miniserien efteråt.
"En komikers uppväxt" har biopremiär 11 oktober
