Synopsis
Hyllad filmatisering av John Steinbecks roman om några Oklahoma-bor som under den stora depressionen tvingas åka till Kalifornien för att söka arbete när deras jordplätt tas i beslag av banken."En tidlös klassiker om ett ämne lika aktuellt idag"
Jag skriver oftast på dessa gamla klassiska filmerna att de är tidlösa och där är en anledning till varför de fortfarande pratas om dem. Jag har märkt när jag har betat av en del av dem att en stor anledning till varför man fortfarande pratar om filmerna än idag, är att ämnen de tar upp fortfarande är aktuella och man märker hur ett aktuellt ämne för 80 år sedan, fortfarande inte riktigt har förändrats så mycket. "The Grapes of Wrath" är exakt den typen av film. Fattiga är fattiga, förlorar sina hus och söker jobb i Kalifornien. Men lyckan finns inte där och det visar sig att familjen är bara en av flera hundra tusen som sitter i samma båt.
Det är väldigt relevant för vi lever i en tid där fattiga är fattiga och rika är rika och lyckan att hitta det man söker i Kalifornien är inte helt orelevant, då man idag söker lyckan på andra ställen. På sätt och vis är det väldigt politiskt och samhällsdriven film utan att riktigt säga det eller trycka det in i ansiktet på en. Vilket är tack vare den skickliga regin av mästaren John Ford själv. Han vann även en Oscar för bästa regi för den här filmen.
En annan sak som verkligen förstärker hela filmen är kemin skådespelarna har med varandra. Det känns genuint äkta och att detta är en riktig familj trots kända ansikten som Henry Ford, Jane Darwell, Charley Grapewin och John Carradine (som inte är medlem till familjen utan en präst som tappat tron). Alla gör ett fantastiskt jobb, men det är Jane Darwell som modern Ma Joad som lyser. Även hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll och välförtjänt också. Det är svårt att inte känna av den starka känslan som filmen lämnar en med, när hon säger den klassiska repliken "we're the people".
Ibland kan filmen kännas lite långsam och speltiden på 129 minuter hade kanske kunnat kortas ner smått. Men det är bara små bagateller jag är inne på just nu. För den bygger upp en viss miljö och atmosfär kring allting, inte minst i början med alla övergivna gårdshus.
Jag fortsätter att imponeras av dessa gamla klassiska filmerna över hur relevanta de fortfarande faktiskt är. Även ifall vissa har gått hem mer än andra, kan jag fortfarande se filmernas storhet i varför de fortfarande pratas om dem och varför de lämna avtryck i första taget på filmhistorien. Detta är inget undantag heller och det är en fantastisk film med ett ämne som är aktuellt även idag. Skådespelare gör trovärdiga insatser och regin är toppklass. Det blir nästan inte bättre än så här helt enkelt.
