Kort efter biosuccén i Once Upon a Time in Hollywood återvänder Brad Pitt till vita duken. Han visar återigen prov på sin utomordentliga skådespelartalang, som ofta överskuggas av hans utseende och stjärnstatus, men denna gången i en väldigt annorlunda film.

Regissören James Gray tar med oss på en färd som doftar av en blandning mellan Apocalypse Now och 2001: A Space Odyssey. Mycket känns även igen från de senaste årens sci-fi filmer såsom Gravity och Interstellar, men Gray lyckas framställa en unik känsla och atmosfär. Istället för äventyr och action så ligger fokus på det inre och det mänskliga. Via långsamt, lågmält och meditativt berättande tas vi med på en resa, dels i rymden, men framförallt internt hos Pitts karaktär Roy Mcbride som söker efter sin far vid solsystemets yttre rand - men även efter försoning med sig själv och sitt förflutna.

Den långa resan har flera anhalter, varav vissa är actionfyllda och som enbart förekommer för att tittaren inte ska tappa intresset. Rent strukturellt behövs sådana sekvenser för att en bred publik ska bibehålla sitt intresse, men i slutändan spelar de inte någon roll i det stora hela. De hämmar det filosofiska och den övergripande tonen i filmen och bidrar inte till det större perspektiv som Gray försöker förmedla.

Det förekommer även en berättarröst som återigen drar liknelser till Apocalypse Now. Den används för att förtydliga det subjektiva och vad som pågår inuti Roy Mcbride, men den är ofta för svävande och hamnar i farozonen för pretention. Den kunde ha tagits bort helt från filmen och inget hade gått förlorat.

När det kommer till det tekniska så är det ingen överraskning att det är välgjort. Scenografi, rekvisita och effekter är makalösa. Ögat bjuds på en oerhört tillfredsställande kollektion av imponerande konstruktioner och spektakulära vyer. Ljudmässigt är det också en fröjd. Musiken tillsammans med den rika ljudbilden för in tittaren och tar med en på det närmsta de flesta av oss kommer en riktig rymdresa. En film som definitivt ska ses på bio.

Brad Pitt är rätt passiv i rollen, men det hör till den stoiska karaktären, och han lyckas ändå skapa ett djup med minimalistiska ansiktsuttryck som visualiserar ett stort omfång av känslor. Han genomgår en bra och tydlig förändring som är förankrad i filmens tematik; sökande, försoning och människans plats i universum.

Som många andra sci-fi filmer så utforskas även människans skörhet när det kommer till rymdresor och de potentiella konsekvenserna med framtidens teknologi. Detta sammanlänkas väl ihop med den centrala dramatiken, vilket är relationen mellan far och son, och i följd av det vår plats här på jorden, men kanske framförallt vår plats hos våra nära och kära. Vi människor kanske är ensamma som intelligent liv i universum, men vi har varandra – och i slutändan är kanske det viktigare än något annat.