438 dagar

Jag har varit ganska så kritisk mot svenskfilm tidigare och tycker vi måste bli bättre i detta landet. Jag vet om att vi inte har samma budget som Hollywood, men kolla vad våra grannländer gör för typ av filmer också sitter vi fortfarande kvar i buskishumorn och kriminalfilmerna utan att riktigt har utvecklat oss. På senare år har där kommit några glimtar som tyder på en vändning, vilket jag hoppas händer snarast. "438 Dagar" är på samma linje, i att detta är en ganska så bra film med svenska mått mätt.

Historien bakom är jag relativt bekant med och minns när det hände. Men det är inget som jag var insatt i då mitt intresse för politik och världsnyheter är icke existerande. Men det betyder inte att en film med den bakgrunden inte kan vara spännande och välgjord. Det skulle jag säga denna filmen är för det mesta. Eller rättare sagt, man vet redan hur det kommer sluta så det är aldrig riktigt någon scen där man sitter på helspänn. Men där hade gärna fått vara en där man verkligen fick till det, det är väl en av sakerna jag kan sakna nu i efterhand.

Jag blev mest förvånad över fotot och musiken, något som är det bästa från svenskfilm på väldigt väldigt länge. All cred till filmfotografen Sophia Olsson som har filmat denna filmen som om det vore en internationell storfilm. Där är flera scener som påminde mig om "Sicario". Även musiken av Jon Ekstrand känns stor och episk och är utöver det normala man brukar höra i en svenskrulle. Nu har han också en internationell karriär och gjort musik till Hollywood filmer.

Skådespelarna Gustaf Skarsgård och Matias Varela gjorde bra insatser. Främst gillade jag kemin mellan dem och tyckte de fick fram vänskapen mellan Martin Schibbye och Johan Persson väldigt bra. Det är så fort filmen klipper till svenska skådespelare, eller när de är svenskar involverade. Så är det nästan som att filmen per automatik faller platt och allt annat runtomkring skiner ännu mer.
Till exempel är där Philip Zandén som spelar Carl Bildt och är en av de mest felplacerade rollerna från detta året. Han försöker sig på någon dialekt med specifikt uttal men det blir bara pannkaka av det. Scenen där de sitter och börjar snacka om salami med Johan Persson fick salongen att asgarva, dock fann jag scenen vara udda placerad och försöket med absurd humor misslyckades totalt för mig.

Men överlag och som helhet är "438 Dagar" en film som ger oss något nytt inom svenska medel. Den försöker och känns i stora delar väldigt internationell och all cred till fotot och musiken som lyfter det enormt att kännas större. Det är ingen perfekt film, jag hade gärna önskat ett försök till spänning i vissa scener där man får en känsla av att man sitter på helspänn. Trots att man vet hur det slutar får sådant gärna vara med där man faktiskt kan få tittaren att glömma bort den riktiga historien. Även fokuset på de svenska skådespelarna faller mer platt i jämförelse med allt de andra som pågår. Men jag tror detta kan gå hem hos det svenska folket och när vi äntligen börjar göra lite nyare saker är det definitivt sådant här vi bör supporta mer av.