Once Upon a Time … in Hollywood

Varje gång där är en ny Tarantino film ute är där alltid en viss förväntning och förhoppning av honom. Kritikerna är spända och beredda på att älska hans filmer, medan tittarna är vana att han har en viss stil och känsla där inkluderat våldet. Men "Once Upon a Time ... in Hollywood" är lite annorlunda på det sättet av det vi är vana att se från honom. Jag kan se folk bli splittrade på denna filmen och även så inbitna Tarantino fans som älskar alla hans filmer kommer nog ha lite och tycka och tänka. Jag själv personligen älskade varje sekund av filmen.

Vad som bör berättas utan att avslöja för mycket, är att filmen är mer utav en "chill" film. I det att där händer inte så mycket och där kommer vara många som undrar vad handlingen och vart filmen ens är på väg. Med en speltid på 2tim 41min kommer vissa antingen bli uttråkade eller tappa intresset helt och hållet. Så jag är beredd på att detta inte är en film för alla och är nog en av de svårare Tarantino filmerna att smälta in (ironiskt nog då det är en av de minst våldsammaste filmerna han har gjort).
Jag kan dra exemplet som youtubern Chris Stuckmann gjorde och det är att referera till "The Big Lebowski". En film som i sin kärna har en handling, men där fokuset alltid ligger i karaktärerna och i deras vardagliga sysslor och hur de bara hänger. Samtidigt som en sidohandling inträffar och ger inverkan på dem.
Men jag som person är precis som Tarantino, dödskär i filmer och det gamla Hollywod. Allt från stumfilmerna, till B-filmerna under 50-talet, till grindhouse eran under 60 och 70-talet. Så bara att få ta del av denna film som utspelar sig i 1969 och få ta del av miljöerna, karaktärerna, atmosfären, musiken och alla tv-serierna. Jag satt med ett leende hela filmens gång och ville aldrig det skulle ta slut. Det kändes som att Tarantino ville fånga den känslan att man som tittare satt och hängde med Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och Cliff Booth (Brad Pitt) under en tid då Hollywood förändrades. Och det har han verkligen lyckats fånga.
Jag har sagt förr, att filmen behöver inte ha någon form utav stark handling så länge känslorna finns där och karaktärerna är tillräckligt välskrivna. Detta är ett perfekt exempel på en sådan typ av film. Självklart händer där en större sak mot slutet av filmen och ju mindre man vet där desto bättre.

Skådespelarinsatserna är fantastiska. Duon Leonardo DiCaprio och Brad Pitt har blivit annonserad som den bästa stjärnskådespelarduon sedan Paul Newman och Robert Redford och det kan banne mig stämma. Leonardo DiCaprio som jag alltid hyllar skådespelarmässigt och som är en av mina favoriter, gör här utan tvekan en av sina bästa insatser. Det är svårt att inte älska Rick Dalton och vad han går igenom, där är genuina dramatiska stunder med honom som verkligen berör. Men Brad Pitt förtjänar lika mycket cred och de båda två balanserar varandra väl. Genom att Rick Dalton är den mer arga och aggressiva, medan Cliff Booth är den mer vänliga och lugna.
Jag vill heller inte glömma Margot Robbie som jag nästan blev förälskad i som Sharon Tate, perfekt val! Margot Robbie lyckas fånga den där oskyldighetskänslan som Sharon Tate hade och hennes spralliga glada energi då hon befann sig i sjunde himlen under 1969 innan hennes tragiska öde.

Till sist vill jag bara nämna min favoritscen i hela filmen och det är när Rick Dalton och Cliff Booth sitter hemma i tv-soffan och kollar på "FBI" avsnittet där Rick Dalton spelar veckans skurk. Här placerar Tarantino kameran framför TV:n och vi ser avsnittet spela, samtidigt som vi hör Rick och Cliff röster i bakgrunden kommentera. Det är precis taget ur något från "Mystery Science Theater 3000", eller när man sitter hemma med polarna och ser på en film samtidigt som man kommenterar det som inträffar. Mestadels komiskt. Jag kände igen mig så mycket i den scenen att den verkligen satt kvar i huvudet på mig trots att den inte är längre än 2 minuter kanske.

I sin helhet är "Once Upon a Time ... in Hollywood" kanske Tarantinos mer svårare film att smälta in. Den kräver en del från tittaren, samtidigt som handlingsmässigt är det inte så mycket som inträffar fören de sista 40 minuterna. Detta är främst en "chill" film där karaktärerna och atmosfären är i huvudcentrum. Det är Tarantinos kärlek till en era av film han verkligen älskar och detta är hans sätt att visa det och jösses vad han verkligen lyckas fånga den rätta känslan. För mig som också älskar denna typen av era och filmer föll filmen mig rätt i hjärtat och jag älskade varje sekund. Men jag kan se folk tycka det är för tok för långt och för tråkigt. Det ska bli intressant att se hur den generella publiken kommer tycka.