Synopsis
Den mångfaldigt prisbelönta filmskaparen Guillermo Del Toro (The Shape of Water, Pans labyrint) har producerat Scary Stories to Tell in the Dark, baserad på en klassisk bokserie av Alvin Schwartz. Året är 1968 och förändringarnas vindar blåser i USA, men i småstaden Mill Valley tycks allt på ytan vara som vanligt. Dess mörka hemlighet är familjen Bellows ödehus i samhällets utkant, där den plågade, inlåsta unga Sarah många år tidigare nedtecknat kusliga berättelser om fruktansvärda människoöden. På Halloween tar sig ett gäng tonåringar in i det spöklika huset och hittar Sarah Bellows bok. De inser att deras egna namn finns i den, och att den som nämns i boken kommer att gå en plågsam död till mötes. Kan de rädda sina egna liv genom att lösa den gåtfulla Sarahs mysterium? Norrmannen André Øvredal har regisserat filmen, och Guillermo Del Toro har även skrivit manus tillsammans med Kevin och Dan Hageman (The Lego Movie)."Scary Stories to Tell in the Dark" är baserad på en serieböcker som släpptes på 80-talet skriven av Alvin Schwartz. Jag har själv inte läst böckerna men av namnet att döma och filmen känns det som något i samma anda som "Goosebumps" fast för lite äldre barn. Om inget annat är det ett coolt namn för en skräckfilm och den lyckas fånga den där 80 och 90-tals skräcken för ungdomarna.
Filmen utspelar sig på 60-talet, närmare bestämt 1968 och under Halloween och dagarna därefter. Atmosfären och miljön är det bästa med filmen. Du känner dig som ett mindre barn när du ser den och känslan av att du sitter vid lägerelden och lyssnar på en spökhistoria kickar igång. Monstren/spökena är kreativa i sin design (de hade dock böckerna att designa efter) och jag tyckte barnen skötte sig ganska så bra.
Effekterna varierar dock. För det mesta använder de sig utav praktiska effekter och det ser fantastiskt ut. Ibland dyker dock dataeffekterna upp och visst är det svårt ibland utan att ta hjälp av dataeffekter. Men eftersom filmen redan osar 60-tal och denna barnkänslan inom skräck som vi får allt för sällan idag, tar de dataeffekterna ut en ur filmen lite grann. För det påminner en om en modern skräckfilm som kommit ut under 2010-talet. Jag hade hellre sett en film som kändes lite mer tidlös och kändes som den hade kunnat ha blivit gjord under denna perioden den utspelar sig i eller från 80-90-talet då böckerna släpptes och denna subgenre inom skräck var ganska populär.
Där är även under filmens gång referenser till Nixon valet och Vietnamkriget. Om detta skulle ha någon djupare mening gick den mig helt över huvudet eller om det bara var där för att konstatera ännu mer att det var 60-talet.
Men när det kommer till kuslighet tycker jag filmen har lyckats bra. Som jag skrev i början har den skapat en fantastisk atmosfär i en härlig miljö. De olika "metoderna" på hur spökena kommer efter barnen ger bra skräckeffekt. Den som var plågsammast var självklart spindelbettet i kinden. Men även "det röda rummet" där den gamla damen kommer efter ett av barnen var väldigt kreativt upplagd och påminde mig själv om en mardröm jag en gång haft.
Där är jump-scares och det kanske är lite för många. De används vid rätt tillfälle skulle jag dock vilja påstå, men hade gärna sett i denna typen av film att de kunde dragit tillbaka lite på dem.
Överlag blev jag positivt överraskad. Jag själv visste inte allt för mycket om filmen innan men den sålde mig väldigt fort. Detta är en perfekt spökfilm för de lite äldre barnen att kunna se och det är verkligen en tillbakablick både på 60-talet i sina miljöer, men även 80 & 90-tals filmerna där du hade skräckfilmer som var inriktade åt en liten äldre barnmålgrupp. Detta är en perfekt film att se på Halloween och varför den inte släpptes då känns lite fel. Med en titel som "Scary Stories to Tell in the Dark" kan väldigt lite gå fel.
Scary Stories to Tell in the Dark har biopremiär 9 Augusti
