The Hustler

"The Hustler" även kallad "Fifflaren" på svenska är en av de råare och ärligare filmerna från denna Hollywood perioden som jag har sett. Mycket därför som vi nog pratar om filmen än idag och som gör den till en klassiker i dagens ögon. Där är mycket att beundras av i denna filmen. Skådespelet, fotot, regin, klippningen men också det att den visar en romans som verkligen kändes mer vågad då än vad vi är vana att se.

Vi har en romans som blommar mellan två personer som är nere i botten. Båda alkoholister och har ingenting i livet förutom varandra. Detta går specifikt för Paul Newman's karaktär Eddie Felson (även kallad Fast Eddy). Som efter en förlorad biljardmatch mot Fats (Jackie Gleason) inte har något annat på huvudet än att slå honom igen och kan inte koncentrera sig och börjar fråga om hans kärlek för biljard är över. Varpå han träffar Sarah (Piper Laurie) som befinner sig i en liknande sits i sitt liv och en romans blommar ut.
Det är helt klar den starkaste aspekten med filmen och att man gjorde detta porträtt i 1961 när du fortfarande hade den typiska snygga huvudpersonen som blir kär i dne unga fina damen. Så sticker detta ut genom att vara mer rått, naket och äkta. Det blir bara ännu värre när Eddie får chansen att spela biljard igen och har en möjlighet till en turnering som hans kärlek för spelet kommer tillbaka och Sarah hamnar i sidan. Vilket gör hennes karaktär mer utstött och har ingen att luta sig tillbaka hos. Jag kommer inte säga hur allting avslutas, men det är hjärtskärande minst sagt.

Många har kallat filmen för en av de bästa sportfilmerna och visst kan man se det som en sportfilm. Även ifall fokuset kanske inte alltid ligger i själva biljardspelandet. Men varje biljardscen är klippt och filmad som en actionscen, vilket gör dessa scenerna helt fantastiska att kolla på. Där är en spänning till dem och jag har nog själv aldrig varit så insatt i en biljardspelning i hela mitt liv, förutom när jag själv spelat. Men filmen fokuserar aldrig på biljardscenerna så värst mycket. Det är egentligen bara början och slutet de kommer in och har betydande roll. Fats karaktären har inte mer än 20 minuter speltid utav filmens 134 minuter.

Filmen är filmad i 35mm och presenterad i CinemaScope och de svartvita fotot är döläckert. En av de vackrare svartvita filmerna jag sett på väldigt länge. Får man chansen att se denna på den största duken som finns är det ett måste. Filmen vann även en Oscar för bästa svart-vita foto som tysken Eugen Schüfftan stod för. Han gjorde även special-effekterna till stumfilmen Metropolis från 1927, så han hade en lång och fin karriär.

Enda minus jag ger filmen är att den vid andra akten kan bli lite långsam. Det är här Eddie börjar samarbeta med Bert (George C. Scott) och de går ut på olika turnéer. Men vi får inte se så mycket av turnéerna och det är mer snack med karaktärerna där Eddie lägger mer fokus på spelen än Sarah. Det är helt klart fortfarande välgjort och bra. Men jag hade inte haft något emot att se lite av biljardscenerna för att verkligen knuta samman att det är en sportfilm. De dramatiska scenerna mellan karaktärerna blir inte så starka fören i slutet av andra akten början på tredje akten. Vilket gör att det känns som de bara "fifflar" rundor lite grann, vilket gör att jag hade kunnat se filmen kortas ner en 10-15 minuter.

"The Hustler" är otroligt sevärd om inte för dess fantastiska foto och scenografi. Men det är inte bara de spännande och fantastiskt klippta biljardscenerna som göra att filmen sticker ut. Det är även romansen mellan Eddie och Sarah som skiner i denna filmen och att man gör ett så äkta och rått porträtt av två alkoholiserade personer som inte har mycket i livet förutom kärleken till varandra och när spelet blir för högt för Eddie pressas Sarah ner och det är något som verkligen sticker ut från en film som kom ut 1961. Lägg även på fantastiska skådespelare och starka dialoger så är det inte konstigt att "The Hustler" anses som en klassiker än idag.