Synopsis
Jurtjyrkogården, baserad på den kultförklarade skräckromanen av Stephen King, följer Dr. Louis Creed (Jason Clarke) som, efter att ha flyttat från Boston till Maines landsort med sin fru Rachel (Amy Seimetz) och deras två barn, hittar en mystisk djurkyrkogård, gömd långt inne i skogen nära familjens nya hem. När en ofattbar tragedi inträffar, vänder sig Louis i sin förtvivlan till sin ovanlige granne, Jud Crandall (John Lithgow), och sätter därmed igång en livsfarlig kedjereaktion som släpper en oändlig ondska fri, med fruktansvärda konsekvenser.När det kommer till Stephen King's filmadaptioner så är Pet Sematary från 1989 inte direkt en av mina favoriter. Nu är det ett tag sedan jag såg den, men jag minns den som något långsam och seg emellanåt. Grundhistorien var bra, men det var ingen film som las på minnet jämfört med många andra King adaptioner. Med denna nya adaptionen känner jag nästan lite samma sak. Där är bra bitar i den, men emellanåt blir det lite halvsegt och långsamt.
Det absolut bästa med filmen är dess gotiska stil. När de är på kyrkogården vid natten och du har dimman, blixtarna och skogen. Det är som att filmregissörerna Kevin Kölsch och Dennis Widmyer var inspirerade av de gamla Universal skräckfilmerna från 30 & 40-talet. Helt klart är atmosfären, scenografin och set-designen det bästa med filmen. Även de sista 30-20 minuterna börjar filmen komma igång på riktigt. Även blodeffekterna och makeupen var allting praktiska effekter vilket jag verkligen uppskattar.
Jag kan dock tycka att filmens karaktärer inte är tillräckligt intressanta för att driva filmen hela vägen. Inte ens John Lithgow var sådär värst intressant, som annars brukar vara den som stjäl showen. Där är även en sidohandling involverad mamman om när hon var barn och hade en syster som hade en konstig rygg. Men det tillför egentligen ingenting till filmen, mer än et par mer läskiga moment. Om detta är en sidohandling som är med i boken vet jag inte då jag inte läst boken. Men på grund av detta så lider filmen emellanåt genom att inte vara särskilt intressant trots en bra grundstory. Jag tyckte heller inte filmen var läskig, vilket är en viktig punkt för en skräckfilm.
I sin helhet är Pet Sematary duglig, men det når inte fullt ut. Precis som med 89-versionen blev det lite segt och långsam, framförallt i mitten då man bara väntar på att "olyckan" ska inträffa. Även karaktärerna är ointressanta och lyckas inte hålla filmen särskilt bra. Men vad som gör filmen är dess gotiska atmosfär vid natten. Som ett stort fan av de gamla skräckfilmerna från Universal var detta verkligen en hyllning till den sortens skräckfilmer. Slutet var också ganska bra, samt de praktiska effekterna hjälpte. Sevärd skräckfilm hemma i tv-soffan en kuslig Oktober månad.
Pet Sematary är bioaktuell just nu
