Synopsis
Enligt färöisk lag förlorar fårfarmaren och fågelfångaren Esmar sitt arrende inom ett år om han inte har en son. Han och hans fru måste då gå från både hus och mark. Eftersom hustrun hittills bara fött döttrar beslutar de att deras sista hopp och bästa chans är att gemensamt finna en annan man som kan göra henne med barn. Ingen av dem anar följderna.Regissören Richard Hobert återvänder till vita duken efter 8år med filmen Fågelfångarens Son. Inspirationen ska han ha fått från en kvinna som hörde av sig till honom personligen om en historia på Färöarna på 1800-talet. Den anses vara sann men bland dagens folk brukar man säga det är en myt. Hela bakhistorien till hur filmen kom till och hela historien kring om det är sant eller inte är dessvärre betydligt mer intressant än vad själva spelfilmen är. Richard Hobert skrev också en bok på historien som man fick gratis i samband med pressvisningen jag var på. Jag tror ärligt talat den gör sig bättre i det formatet än i spelfilm.
Vad jag strular mest med är att själva grundhandlingen aldrig greppade tag i mig. Jag kände att allting förstorades jämfört med vad som egentligen inträffade på bild. Visst är det intressant med idén att man på 1800-talet är villig att låta sin fru ha sex med en annan man för att hjälpa familjen att få en son. Men filmen gräver aldrig djupt nog att ge karaktärerna tillräckligt med motivation och anledning, samt konsekvenserna efteråt. Som med många nordiska filmer så nosar den bara på det. Man märker klart och tydligt att regissören tänker i den större eposen. Men det når aldrig riktigt dit.
Miljöerna och fotot är helt klart en av de bästa sakerna med filmen. Det känns verkligen kallt och Färöarna ser mystiska ut i sig själv och tillför verkligen något. Jag kan heller inte klanka på skådespelet som jag för en gång skull faktiskt ändå levererar. Kanske för att majoriteten ändå består av danskar.
En annan sak jag också regerade på var klippningen som jag kände kunde varit lite bättre. Ibland var det så hastigt klippt att man ser en karaktär vara på ett ställe till att vara på ett annat på en millisekund, så hjärnan hinner inte riktigt med i några sekunder.
Fågelfångarens Son är en historia som är mer intressant som själva myten på Färöarna om det är sant eller inte, vilket många anser det vara. Men när man ser filmen så blir det aldrig uppe till den nivån som man målar upp av en typisk folkberättelse. Men jag måste medge att miljöerna och Färöarna själva tillför mycket till berättandet och skådespelet gör ett tydligt och bra jobb. Jag hade kanske önskat lite mer fördjupning hos karaktärerna då detta är ändå ett stort steg att ta, speciellt på 1800-talet. Så som med många andra nordiska filmer en blandad påse för mig, men där är nog saker som en del kan tycka om i denna.
Fågelfångarens Son har biopremiär 5 April
