Det må komma lite sent att göra en topp lista över filmåret 2018. Men jag brukar alltid göra min lista i samband med Oscarsgalan varje år. För då känner jag att jag har hunnit se alla de filmerna jag vill se ifrån 2018. Samtidigt har vi ju 2018 filmer som kommer ut i Januari och Februari här i Sverige. Så det känns inte mer än rättvist att göra en lista i samband med dagen då Hollywood vill ge sig själv en klapp på axeln.
Det ska tilläggas att jag inte sett allt från 2018 men jag har ändå sett tillräckligt och även de filmer som de pratas om.
2018 som filmår har varit något av en besvikelse. Framförallt har de stora Hollywood filmerna jag haft stora förhoppningar på blivit stora besvikelser, även årets Oscarsbidrag filmer har svajat för mig. Jag gav inte ut en enda femma i betyg heller, något jag brukar ge till minst en film varje år.
Totalt har jag sett 291 filmer.
Jag har också lite regler angående hur man räknar en film det året den släpptes. Om filmen släpptes på en festival 2017, men först till den vida publiken 2018 räknas det som en 2018 film. Hade filmen premiär i ett land 2017, men kom inte till USA eller Sverige fören 2018 räknas det som en 2017 film. Så The Shape of Water är en 2017 film då den släpptes i USA 22 December 2017. Medan The Wife är en 2018 film.
Av denna anledningen kommer inte The Mountain hamna på listan då jag såg den på Stockholms Filmfestival, men bara visats på festivaler i nuläget när denna listan görs. Så den hamnar i nästa års lista av årets sämsta.
Kom även ihåg att detta är min personliga lista av de filmer som jag tycker varit sämst 2018. Finns inget som är rätt eller fel, alla har vi olika smak.
Först några "ohedrade" nomineringar som inte kom med men som förtjänas att nämnas för att undvikas!
• Acrimony
• Air Strike
• A Wrinkle in Time
• Backtrace
• Bad Samaritan
• Escape Plan 2: Hades
• God Bless the Broken Road
• Holmes & Watson
• How It Ends
• Life of the Party
• Proud Mary
• Reprisal
• Samson
• Sherlock Gnomes
• Submergence
• Super Troopers 2
• The Nutcracker and the Four Realms
• The Open House
• The Week Of
• Winchester
15. Solo: A Star Wars Story
Denna och nummer 14 på denna listan är tekniskt sätt inte sämre än alla de andra som jag precis nämnde ovanför. Men vad denna och nummer 14 gör är att inte bara förstöra för hela filmseriens bakgrund, men i det stora är det en totalt meningslös film som inte har en enda anledning att existera. Han Solo gjorde inte ett enda hjältedåd i sitt liv fören i A New Hope när han räddade Luke i slutet, det var hans arc. Men vad händer i denna? Han blir en anti-hjälte som har ett förflutet och gör massvis med goda gärningar. De förstör karaktären helt och hållet. Star Wars filmer som för övrigt också ser visuellt snygga ut, är denna raka motsatsen. Konstant brun och mörkblå att den ser riktigt ful ut. Alden Ehrenreich försöker verkligen, men ledsen han är inte Han Solo, men han är heller inte problemet här. Det enda som är bra här är musiken som är en av de bättre från 2018 faktiskt...
14. Jurassic World: Fallen Kingdom
Jag är en av de få som försvarar Jurassic World i det att jag anser det är den enda uppföljaren vi behövde efter Jurassic Park. Hur skulle det se ut om parken var funktionell och öppen för allmänheten. Vi fick se det och det räckte för mig. Men Fallen Kingdom är nästan skrattretande dålig, men eftersom jag älskar ettan så pass mycket och håller den varmt om hjärtat kan jag inte ge denna filmen det. Även denna kommer med konstiga nya idéer som förändrar saker i de tidigare filmer och där en film där man klonar dinosaurier blir allting bara för löjligt och orealistiskt. Det enda filmen gav var de sista 10 sekunderna som lovade att nästa film kanske kan vara underhållande, men när inte ens Jeff Goldblum kan rädda något är det kört från start.
13. Robin Hood
Robin Hood är ett desperat försök att berätta en unik historia om Robin Hood, innan han blev den kända legenden vi alla känner till. Men det är bara en klichéfest efter den andra och man har sett detta flertals gånger innan och varje film tror och tänker att den är speciell och unik när den inte är det. Det blir bara töntigt och är verken coolt eller stilfullt. Skådespelarna gör dåliga insatser, handlingen snor från Batman Begins och The Dark Knight, kostymerna är under all kritik och till och med actionscenerna är dåligt utförda. Där finns nästan ingenting utav värde i denna version av Robin Hood och kan mycket väl vara en av de sämsta berättelserna där ute om karaktären.
12. Slender Man
Slender Man är för det mesta en tråkig film som inte har så mycket att erbjuda. Filmen går på upprepning 80% av speltiden, vilket gör att 90 minuter känns som en evighet och är alldeles för långt för att hålla i långfilms format. Även handlingen är snodd rakt av från The Ring och varför man valde tonåringar när det är småbarn i myten går emot vad karaktären Slender Man egentligen är. Det är ingen trovärdig adaption på vad karaktären är alls. Få effektfulla scener, som också förstörs av CGI tilläggen de gav Slender Man i efterproduktionen.
11. Pacific Rim: Uprising
Detta kan nog mycket väl vara den största besvikelsen för mig detta året. Som ett stort kaiju fan och älskare av monsterfilmer fanns där inte så mycket njutning att hämta här. Främst på grund av att alla handlingar som leder till slutfighten är riktiga frustrerande bitar. Allt från karaktärer man inte bryr sig om och skådespelare som inte har tillräckligt stark karisma eller kemi mot varandra som skådespelarna i ettan hade. Det de gör med Charlie Days karaktär är ologiskt och tråkigt då han var en av de bättre karaktärerna i första och det enda vi är fast med i denna är Burn Gorman, men han själv kan inte rädda filmen. Mako från första filmen återvänder också, men får inte mycket att göra och försvinner ganska snabbt. Det enda jag kan rekommendera med denna filmen är att se slutstriden på Youtube. Jag vet det låter löjligt att bli så här arg och frustrerad mot en film som är om robotar som fightas mot kaiju monster. Men jag tar det på allvar och när de fuckar upp det så här mycket tar jag det personligt.
10. Speed Kills
Alla pratar om Gotti och att det är en av de sämsta John Travolta filmerna på väldigt länge. De som säger det har uppenbarligen inte sett Speed Kills som får Gotti att framstå som ett mästerverk i jämförelse (nästan). Detta är dåligt på så många plan, men jag satt och såg den med min vän och det gjorde att den var lättare att ta sig igenom. Vi skrattade väldigt mycket under filmens gång. Bästa biten var en stormscen ute på havet som ser ut som ett videoklipp taget direkt ur ett Playstation 1 spel. Det är baserad på en sann historia och den sanna historien är betydligt mer intressant att läsa om än att kolla på filmen.
9. Truth or Dare
Ett perfekt exempel på en usel skräckfilm rakt igenom. Handlingen på papper kanske hade funkat från ett underhållande perspektiv, om utföringen varit bättre. Men istället blir den underhållande på helt fel ställen. Tyvärr så är de skrattretande delarna inte konstant, utan utspridda genom filmen. Så många delar sitter man och är uttråkad., framför allt när 90 minuter bara är att de går från en karaktär till nästa som ska spela spelet. Utöver detta så är inte filmen läskig för fem öre och de billiga fejk jump-scare scenerna gör ingenting för en. Regin av Jeff Wadlow är inget bra med märkliga inzoomningar och udda kameravinklar som inte passar in. Skådespelet är ingen höjdare och karaktärerna likaså. Där är mycket som inte funkar med filmen och allting bara faller platt.
8. Life Itself
Man räknar ut hur allting är och kommer sluta långt före filmen avslöjar det. När den väl gör det tror den att tittaren är en idiot som inte kunde lista ut det på förhand. Dialogerna är spyfärdiga och filmens desperata försök att förknippa allting ihop och koppla allting samman kändes desperat, speciellt Dylans bandnamn och referensen till hur hennes mormor och morfar träffades. Det är skrattretande uselt. Sedan kommer andra halvan som bara är tråkig och seg. Berättarrösten tillför ingenting mer än att berätta varje detalj så som karaktärerna känner och hur allting hänger ihop. Filmen tror den är djup och har något att säga om livet och alla våra möten i livet, samtidigt som den är deppig och ser livet på ett cyniskt sätt. Men det är bara pretentiöst skit som gör en spyfärdig. Jag kan skriva en hel uppsats på denna filmen och varför den inte funkar just för mig.
7. X&Y
Anna Odell vill göra en film om identitet och vad det är att vara människa. Men allting handlar och består bara om sex. Jag var frustrerad hela speltiden och även detta var ren pretentiös dynga som inte säger någonting.
6. London Fields
En film som spelades in 2015 men gick igenom mycket via filmens regissör och producenter. Slutresultatet hade gärna fått sitta i en hylla och samlat damm istället. Filmen mixar noir genren trots att den utspelar sig i framtiden, men musiken består av jazz och kläderna Amber Heard bär påminner om något från 20-talet, medan andra har på sig moderna kläder. Mitt i allting börjar Jim Sturgess att dansa ute i regnet till någon rapmusik. Grundhandlingen är udda och allting är en enda röra för att säga det lättsamt. Den är också väldigt fult plåtad med fula och konstiga färger. Men det som är mest obekvämt med filmen är att se Johnny Depp och Amber Heard flörta och hångla med varandra efter all dramatik som skrivits om dem de senaste året. Även regissören har gått ut och sagt att filmen är skit och är inte alls den visionen han hade från början.
5. Fifty Shades Freed
På tre filmer har verken handling eller karaktärer utvecklats på något större plan och filmen bara fortsätter att existera utan någon större anledning. Relationen mellan Anastasia och Christian är en av de sämsta på senare år. Jag hoppas innerligt att folk förstår vilken psykopat Christian egentligen är med all sin kontrollbehov och avundsjuka. Skådespelarna känns också som de inte ens vill vara i filmen. Även de erotiska scenerna har aldrig varit erotiska eller sexiga. Då filmen gör allt fel på den fronten. Även folk som håller på med BDSM säger att det är fel porträtt i filmen av hur det är. Men mest av allt så är filmen bara tråkig. Vilket är det sämsta intrycket en film kan lämna hos en i min mening. Om du älskar de två tidigare filmerna, kommer du älska denna. Jag personligen är glad att det är över och kommer inte vilja se Mr. Grey något mer i resten av mitt liv. Tack och hej!
4. Show Dogs
Show Dogs är rent av bedrövlig. Inte ens för barn är detta roligt eller underhållande. Även för sådana som älskar hundar är det bara onödigt med tid och jag är en hundälskare. Jag är fullt medveten om att detta inte ska vara en film som vinner några priser eller ska ha en originell handling. Men försök åtminstone att underhålla eller ha någon form av motivation bakom filmen. Inte ens handlingen kändes som där var något driv i. Varningssignalerna bör dock komma redan vid första bildruta när tre uselt animerade duvor som bara pratar i expositions dialoger flyger och pratar om vem Max är.
3. The 15:17 to Paris
Clint Eastwood väljer att göra en film om tre amerikanska soldater som stoppar en terrorist ombord ett tåg till Paris. Själva händelsen tog inte mer än 10 minuter och det var inte bara de tre soldaterna som stoppade terroristen på tåget. Så av denna anledningen har vi en 94 minuter film där vi följer dessa soldater i deras vardagliga liv och händelserna som ledde upp till tåget. Det är tråkigt, ointressant och bara amerikanska propaganda smörja. Det ska tilläggas att soldaterna spelar sig själva i filmen och deras skådespel är bedrövligt. Detta är Clint Eastwood's sämsta film och tack gode gud att han samma år släppte The Mule som kanske inte var perfekt, men ett rejält steg uppåt från vad den här skiten var.
2. Death of a Nation
Det är sällan jag ger ut 0:or i betyg. Men detta året gav jag ut två 0:or, denna och såklart nummer ett på listan. För de som inte är bekanta med vem Dinesh D'Souza är, så är han en indisk "dokumentärfilmskapare" som är raka motsatsen till vad Michael Moore är. I denna dokumentären skildrar han att Lincoln och Trump är väldigt lika varandra i deras politik och bör därför jämföras med varandra. Han nämner också att demokraternas moral är densamma som nazisternas var under andra världskriget. Jag är otroligt ointresserad av politik och hållet mig utanför det. Men även jag blir förbannad på sådana här filmer och undrar verkligen om folk tror på vad snubben ens säger. Han vrider och vänder på fakta som inte är sant. För att vara en "filmskapare" är han en usel sådan och istället för att spela som en riktig normal dokumentär är det skådespelare som gör rekonstruktioner på saker och ting istället. Även Dinesh D'Souza visar sitt ansikte konstant bara för att visa vilket stort ego han har, vi behöver inte se honom gå på en gata i slow-motion till hans berättarröst.
1. The Trump Prophecy
Vad är det då som gör att denna filmen är sämre än Death of a Nation? Grejen med Death of a Nation är att det finns en röd tråd, där är en huvudsak som Dinesh D'Souza följer. The Trump Prophecy har inget sådant i sig överhuvudtaget. Det är 80 minuter spelfilm, 10 minuter musikvideo och 30 minuter dokumentär och inget av det har med varandra att göra. Detta är en kristen propagandafilm "baserad på en sann historia". En brandman slutar på jobbet och får PTSD efter en incident. Han börjar ta mediciner och mår inte bra i huvudet. En dag drömmer han om att Gud talar till honom (som i denna filmen dyker upp som en discokula) och säger att han kommer höra rösten av USA:s nästa president. När han vaknar dagen därpå är TV:n igång och man hör Trump. Han berättar sedan detta för sin fru och en doktor, varpå doktorns fru hör detta och påbörjar en bönkedja med alla hon känner och för att involvera fler börjar de blåsa på några kristna horn som förmedlar budskapet och bönkedjan. Det slutar med att mannen går och lägger sig valnatten och vaknar dagen därpå till att Trump är president.
Filmen slutar dock inte där, vad som följer därefter är en 10 minuter lång musikvideo som visar diverse amerikanska familjer som håller ett porträtt på någon som dött i något form av krig och låten handlar om hur fantastiskt USA är. Även deras flagga dyker upp med jämna mellanrum.
Till slut som följs detta upp med 30 minuter intervjuer med folk från finansvärlden, historiker, soldater och präster som sitter och snackar om vilket fantastiskt land USA är. Men det är bara nonstop prat och bara en enda bild på personerna när de babblar på.
Nu tror säkert många av er att jag bara hittat på allt detta, men nej. Detta är en film som faktiskt existerar och går att hyra via deras egna hemsida. Det är utan tvekan en av de sämsta filmerna jag sett någonsin i hela mitt liv.
Filmen slutar dock inte där, vad som följer därefter är en 10 minuter lång musikvideo som visar diverse amerikanska familjer som håller ett porträtt på någon som dött i något form av krig och låten handlar om hur fantastiskt USA är. Även deras flagga dyker upp med jämna mellanrum.
Till slut som följs detta upp med 30 minuter intervjuer med folk från finansvärlden, historiker, soldater och präster som sitter och snackar om vilket fantastiskt land USA är. Men det är bara nonstop prat och bara en enda bild på personerna när de babblar på.
Nu tror säkert många av er att jag bara hittat på allt detta, men nej. Detta är en film som faktiskt existerar och går att hyra via deras egna hemsida. Det är utan tvekan en av de sämsta filmerna jag sett någonsin i hela mitt liv.
