Synopsis
Tusentals år efter att en katastrof förstörde civilisationen har mänskligheten anpassat sig och ett nytt sätt att leva har utvecklats. Gigantiska vandrande städer rör sig nu över jorden, på jakt efter mindre städer att plundra. Tom Natsworthy (Robert Sheehan) - som kommer från en lägre nivå av den stora rovstaden London - kämpar för sin egen överlevnad efter att han mött den farliga Hester Shaw (Hera Hilmar). Två motsatser, vars vägar aldrig borde ha korsat, bildar en osannolik allians, vars öde det är att förändra framtiden.Detta är den typen av film där mycket händer på en och samma gång. Där är flera sidohandlingar i denna filmen, att det blir lite svårt att hänga med. Filmens största brist är att bygga upp denna världen som vi befinner oss i, vilket är jätteviktigt när du har en dystopisk framtidsfilm baserad på en bok. Men för att de ska klämma in så mycket på så kort tid, så fallerar både världsbygget och karaktärerna i filmen, vilket blir filmens absoluta största negativa styrka som drar ner mycket.
I skrivande stund har jag fortfarande inte full koll på hur exakt denna världen fungerar och vad Thaddeus motiv egentligen var, i nuläget kom han bara av sig som en maktgalen person som ville styra och ställa, men jag kan också ha glömt bort när han sa vad hans motiv var eller om någon annan sa det. Men även hur vi kom till att städer är på hjul och vart allt land och städer tog vägen. Vi får reda på att där var ett krig som varade i 60 minuter som gjorde att det blev så här, men varför och hur kriget startades ges ingen riktig förklaring till mer än ett par ord i allra början av filmen i en berättarröst (klassiskt sätt att få ut sin exposition på).
Karaktärerna var inte så välutvecklade heller som de borde vara. Där är nya personer som introduceras på nytt i tredje akten och när något sedan händer är det som att filmen vill man ska bry sig om personerna men man har inte ens lärt känna dem då de bara varit framför kameran i 5 minuter. Tom är också ett praktexempel på hur du försöker få en knasig, romantisk och comic-relif karaktär allt i ett. Kändes mer som att Eddie Redmayne var upptagen med Fantastic Beasts så man fick nöja sig med det näst bästa inom det paketet. Jag var inget fan av Tom alls...
Det positiva med filmen är att actionscenerna är dugliga. Mycket är omringat av dataeffekter, men med en sådan story som denna är det lite svårt. Samtidigt lyckades Mad Max: Fury Road för några år sedan på en liten mindre skala att mixa ut det mästerligt med både praktiska effekter och dataeffekter. Men att få en hel stad att röra sig på hjul blir svårt, men det kanske hade kunnat funka med speciella kameravinklar, miniatyrer och diverse byggnadsskalor. Men öppningsscenen framför allt får en verkligen igång och är nog höjdpunkten i hela filmen.
Jag gillade också Hester, eller snarare skådespelaren tyckte jag gjorde ett bra jobb. Där var tillräckligt med mystik hos henne och tyckte Hera Hilmar fick fram de känslorna som krävdes för rollen. Tyvärr blir det inte lika djupt och tragiskt när hennes karaktär är deprimerad och tänker ta livet av sig för att senare hämnas mot Thaddeus. Då det pågår så mycket i filmen så blir denna delen av hennes karaktärs drag puttad åt sidan och blir inte lika djupt eller engagerande som det borde ha varit.
I sin helhet är Mortal Engines en blandad kompott. Vad som inte funkar är främst karaktärerna och världen vi befinner oss i. Filmen får aldrig tillräckligt med speltid att utveckla båda delarna för att engagera tittaren i vad som händer. Jag är fortfarande kluven till hur denna världen fungerar och styrs, samtidigt som jag inte riktigt förstod Thaddeus motiv mer än att vilja ha makt. Samt filmen jonglerar flera karaktärer samtidigt och introducerar nya hela tiden så det blir svårt att fästa sig och bry sig fullt ut. Dock var skådespelaren Hera Hilmar som Hester bra och gjorde verkligen mycket i att få liv i karaktärerna. Även actionscenerna imponerande och är fartfyllda, tempot håller igång och jag gillar idén till världen och konceptet till premissen vi fått ett smakprov av. Men det är också det filmen känns som. Ett smakprov för eventuellt fler kommande filmer där man kan utveckla karaktärerna och världen ännu mer.
Det svajar med tummen, men i slutändan blir det en tumme ner.